ALLT FÖR TEATERPJÄS FRÅN VEGAOO
MIN FÖRSTA ERFARENHET SOM SKÅDESPELERSKA
När jag var 13 år bestämde sig skolan för att som avslut på året bjuda familj och vänner på en hejdundrande teatershow. Prinsessan på ärten tror jag det var. Vi fick alla varsin uppgift, det var såklart skådespelarna, de som hade hand om scenkonsten och en kör. Jag började i kören men blev sedan befordrad till ekorre, något som jag själv var jätteglad över, för jag var en av tjejerna som inte vill spela hovdam eller prinsessa. Jag fick till och med en och annan replik. Vi hade övat i veckor, kanske till och med månader. Vi gjorde till och med några generalövning iklädda våra
teaterdräkter. Generalövningen var magisk, alla prinsessor, hovdamer, kungen med hans riddare… Vi hade vackra
teaterdräkter som gjorde att vi alla tog föreställningen på stort allvar. Jag minns att jag kände mig väldigt självsäker, rubrikerna löpte på och jag hade övat in några roliga handrörelser.
DAGS ATT DRA PÅ SIG TEATERDRÄKTEN OCH LEVERERA REPLIKERNA
Ett par dagar för den stora föreställningen berättade våra lärare att de hade en överraskning. De hade lyckats boka den lilla stadens största föreställningssal, scen var större och rymde 10 gånger så många människor som skolans gamla gympasal. Alla hurrade och jublade, den här teaterföreställningen skulle bli en riktig succé!
Dagen D – Bakom kulisserna är det kalabalik, någon har tappat bort en solfjäder, en krona har gått sönder, någon har scenskräck. Jag om min motskådis Joakim, också en ekorre, tar det ganska lugnt. Vi har övat in våra repliker och vi är bekväma i våra stora burriga
teaterdräkter. Kören kör igång och huvudrollsinhavaren gör entré. Jag och Joakim kollar på skådespelet från kulisserna. Nu är det vår tur. Scenen ändras snabbt från slott till skog. Vi traskar raskt in på scenen, vi har fått lära oss att aldrig vända publiken ryggen så jag vänder mig snabbt för att ha ansiktet mot publiken. En gör det svårt att se, när ögonen vänjer sig urskiljer jag en massa svarta figurer, ett hav av svarta figurer. Salen och publiken är mycket större än jag kunde tro. Även i min stora
teaterdräkt, min burriga ekorrdräkt, känner jag mig naken. Min replik börjar något i still med ”Här går jag och samlar kottar dagen lång…” men jag får inte ur mig ett ord. Jag tittar förskräckt på Joakim som ser irriterad ut, han viskar mina repliker, men hjärtat bultar högt i öronen så jag hör ingenting…